Litografin uppfanns 1796–98 av bayraren Alois Senefelder och är en grafisk plantrycksmetod som bygger på att tryckstenen absorberar fett och vatten men att dessa stöter bort varandra. Bilden tecknas eller målas med litografisk krita eller litografiskt tusch på ett underlag som ursprungligen alltid var en kalksten, vilken planslipats och kornerats för att ge lämplig ritgrund. Efter att stenen rengjorts fuktas den med vatten och tryckfärgen valsas på. Då stenen torkas av stannar tryckfärgen kvar endast i de partier som sugit åt sig fettet i kritan eller tuschet. Bladen trycks i hand- eller maskinpress.
Vid färglitografi används en sten för varje färg. Detta är den klassiska litografiska metoden men numera görs de flesta litografier enligt den princip som beskrivs nedan.

Konstnären tecknar/laverar (spegelvänt) på en kornerad plastfilm eller glasskiva, filmen läggs på en ljuskänslig aluminiumplåt som belyses med UV-ljus och därefter framkallas plåten. Teckningen är nu avbildad på plåten som sedan sätts i en tryckpress. Tryckfärgen som är ljushärdig blandas av tryckaren i samråd med konstnären, färgen läggs på valsarna och första provet trycks fram. Konstnären godkänner provet och en provtrycksupplaga om ca. 25 ark trycks upp. Sedan upprepas förfarandet färg för färg. Antalet färger kan variera mycket, men normalt blir det 6-8 st. ibland upp till 16-17 st.
När alla färger är tryckta synas provtrycket ordentligt för eventuella ändringar, det kan vara någon film som måste tecknas på eller någon färg som är för stark eller svag. Efter korrigeringar börjar man om från början med den första färgen, men nu trycks själva upplagan. Hela denna procedur (förutom konstnärens arbete på filmerna) tar normalt en vecka och ibland en vecka till.
Papper finns i många kvaliteter och varianter, men det ska alltid vara syrafritt. När upplagan är tryckt och godkänd, signeras och numreras den av konstnären. En s.k. HC och PT/EA upplaga (konstnärens privata) på 10 % av upplagan brukar också finnas. Normalt sitter tryckeriets prägel på litografin som ett äkthetsbevis.